Fotografen Jeremy Suyker ger oss en unik inblick i Teherans dynamiska konstscen.
De flesta konstformer i Iran övervakas noga. Det betyder att konstnärer och artister måste agera diskret genom till exempel iscensättningar i grottor, på privata konstgallerier eller på isolerade platser där de inte kan upptäckas av myndigheterna.
Ändå är huvudstaden Teheran ett pulserande centrum för konst och skapande, såväl för den officiella som den underjordiska scenen.
Jag tillbringade flera månader under 2013 och 2014 tillsammans med unga aktiva skådespelare, dansare, artister och musiker – samtliga ivriga att ge uttryck för sina passioner både utanför och innanför censurens gränser.
Vissa arbetade officiellt medan andra föredrog att agera ”under jorden” för att få större frihet. Den islamiska republiken har fastställt ett antal regler och begränsningar när det gäller konst, en del är strängare än andra, och det har blivit en konstart i sig att navigera bland alla dessa restriktioner.
På bilden ser vi teatergruppen AV som spelar pjäsen Melpomene i ett gammalt underjordiskt termalbad i centrala Teheran. Med inspiration från den experimentella polska teatern Gardzienice bygger AV sina föreställningar på musik, rörelse, dialog och nära kontakt med publiken.
Skådespelerskor från AV-teatern bär masker som är inspirerade av traditionell stil från Bandar Abbas i södra Iran. De flesta medlemmar är professionella, även om några fortfarande studerar teater vid Teherans konsthögskola. Gruppen består för närvarande av ett trettiotal aktörer, alla mellan 20 och 30 år gamla.
Teatergruppen Nyia repeterar i en privat studio i Teheran. Om några veckor ska gruppen som består av både professionella aktörer och amatörskådespelare delta i Irans internationella festival för universitetsteater.
Det är inte lätt att få godkännande för att uppföra en pjäs. För att kunna spelas inför allmänheten måste föreställningen godkännas av ministeriet för kultur och islamisk vägledning.
Dessutom finns regler som skådespelare och dramatiker måste följa. Bland annat måste kvinnliga skådespelare vara täckta (armar, ben och huvud) och aktörer av motsatt kön får inte röra varandra. Vidare bör pjäsen inte beröra något som är kopplat till politik och religion (om det inte är lovprisande) och inte heller gå in på sexuella frågor.
Så här har den berömda regissören Ali Raffi sammanfattat förutsättningarna: ”Censorerna stör ditt arbete genom att följa varje steg du tar och i sista hand fatta det definitiva beslutet. Det är med andra ord upp till dem om ditt arbete kommer att utvecklas eller inte.”
Trots dessa svårigheter får artister chansen att arbeta och få sin konst visad för allmänheten. Censuren är aldrig ett oöverstigligt hinder, tvärtom. Det sporrar artister att bli mer kreativa och innovativa och steg för steg flytta gränserna ytterligare en bit bort.
På bilden klär sig en skådespelare för att repetera Ali Raffis tolkning av Federico Garcio Lorcas pjäs Yerma. Tjänstemän från ministeriet för kultur och islamisk vägledning deltar regelbundet under repetitionerna för att säkerställa att de kvinnliga skådespelarna alltid täcker sitt hår och kroppen och att även andra regler och riktlinjer följs.
Efter framgången i det gamla badhuset i Teheran uppträder AV-gruppen den här gången på en naturscen, den första i sitt slag i Iran. Fyra bussar chartrades så att drygt 200 personer kunde åka iväg och se showen, som sattes upp i grottan Roodafshan, två timmars bilresa från huvudstaden. Föreställningen var laglig men övervakades noga av ministeriet för kultur och islamisk vägledning.
Iranska artister brukar inte sällan navigera mellan de mer traditionella och de underjordiska scenerna. Ofta deltar en artist i en officiell föreställning samtidigt som han eller hon är engagerad i underjordiska eller olagliga projekt.
Vissa teatergrupper väljer att lämna huvudstaden några dagar för att söka lugn och frihet i bergen. På bilden ser vi teatergruppen Nyia repetera, meditera och ägna sig åt team-building i Mazandaran, norr om Teheran.
Även om teaterverksamhet fortfarande i viss mån är tillgänglig för iranier är det inte lika lätt på andra områden, till exempel i musikbranschen. Där är begränsningarna både mycket hårda och delvis märkliga.
Sångerskor får till exempel inte sjunga solo framför en manlig publik och de har inte heller rätt att spela in sin röst på grund av uppfattningen att en kvinnas röst kan leda till sexuell upphetsning bland män. Men tack vare Internet kan ändå kvinnliga solister få ut sin musik olagligt via sociala nätverk som Facebook och YouTube.
Sådana kvinnor är en inspirationskälla för iranska ungdomar. De visar att kreativitet i kombination med mod kan öppna stora möjligheter.
S. är en 29-årig professionell sångerska i ett band som trotsar lagen. Den här inspelningen kommer snart att finnas på nätet. De mest kända iranska sångerskorna, som Googoosh, bor i Los Angeles. Iranier lyssnar på dem via satellit, även om det också officiellt är förbjudet.
Under de senaste åren har även konstgallerier börjat ta större risker. Det gäller inte minst det beryktade galleriet Shirin, som ligger vid foten av bergen i Velenjak i en förmögen stadsdel norr om Teheran.
På bilden presenterar ett konstnärligt kollektiv utställningen Open Source på Shirin-galleriet. Det är en underjordisk och hybridliknande utställning där skulptörer och målare skapar sina verk direkt framför publiken till ackompanjemang av öronbedövande experimentell musik, vilket är närmast surrealistiskt för att vara i Iran.
Iranska kaféer är uppskattade för sin avslappnade atmosfär och intimitet. Café Yalda, i närheten av Sepah Square, är en av de platser dit artister söker sig och där filmvisningar, poesiläsningar och konserter organiseras. Bara hundra meter bort ligger ett militärläger. Kaféer kan förlora sitt tillstånd när som helst och ibland utan anledning, men det hindrar inte vissa ägare att ta risker och arrangera den här typen av kulturkvällar.
Iranska konstnärer visar en fantastisk kreativitet och vilja att hantera censuren. Teherans konstscen växer snabbt, vilket ger upphov till nya talanger och tillkomsten av inspirerande verk.
President Hassan Rohani – en moderat politiker och präst – sägs vilja främja konst och ge konstnärer mer frihet. Och även om musikinstrument fortfarande betraktas som en form av moralisk avvikelse kunde det berömda iranska bandet Pallett i januari 2014 uppträda live på nationell TV för första gången på trettio år av islamsk hegemoni.
Markerar detta kanske början på en ny era med ökad civil och konstnärlig frihet i Iran?
Copyright till samtliga bilder tillhör Jeremy Suyker.